itsourgirl.blogg.se

Fredagen den 1 mars 2013, 16:43 föddes äntligen våran Inez Milou Binnelid Liljeblad! Hon va 53cm lång och vägde 3980gram.
Värkarna började på tisdagen. Natten till torsdag åkte vi in för att få en "sov dos" så jag kunde sova trots värkarna. Ett dygn senare 02:00 natten till fredag stog jag inte ut längre efter timmar av vånda i badkaret. Vi åkte in. Kom in i ett undersökningsrum på förlossningen där hon kollade om nått va på G. 2 ynka cm! Efter att jag spytt ner hela rummet pga en sån jävla smärta beslutades det att vi fick stanna. Började med lustgas och det kändes bra. När värkarna blev värre och tätare ökades lustgasen. Då blev jag illamående och kunde därför inte andas in i hela värken. Epidural, för fan! Den sattes och jag trodde att jag kommit till himlen. Efter tre dagars värkarbete kom bedövningen som en befrielse och jag kunde äntligen sova!! Pga att jag va så trött och sov istället för att vara uppe och röra på mig så drog öppningsskedet ut på tiden... Några timmar senare när jag blivit tvingad att sitta och hoppa på en pilatesboll va smärtan tillbaka och trycket neråt var enormt. Jag ringde på klockan och beordrade barnmorskan att fylla på min epidural för tredje gången. Hon gjorde en snabb koll och konstaterade att jag minsann va öppen 10cm och det va dags att pusha på! I strålande sol med havsutsikt, med min älskade Magnus vid min sida som det bästa stöd i världen tog det 40 minuter innan hon tillslut såg världens ljus, min älskade Inez. Känslan går inte att beskriva. Den hala lilla ljuslila ålen som åkte upp på min mage, hon som jag längtat något enormt efter i 9 månader va äntligen i min famn! Hennes pappa grät, jag grät, hon grät och barnmorskorna log. Fan va stolt jag va! Jag hade fan klarat en graviditet och förlossning med bravur! Hennes pappa hade varit fantastisk varenda minut och min starka tjej var helt perfekt! 15 timmar tog allt från det att vi kom in tills hon var född. 48 timmar stannade vi på BB och alla prover som togs på dockan var jätte bra. Nu börjar livet, på riktigt :)

Jag är ingen känslomänniska i vanliga fall. Men graviditeten har verkligen fått mig att bejaka min känsliga sida. Snurrade in på ett forum där tjejer pratade om bebislängtan. Detta va ingen sån bebislängtan som jag har. Jag har min älskling inom räckhåll, med hennes rörelser påminner hon mig ständigt om sin existens. Jag längtar efter henne så det svider i mitt hjärta men det är inte långt kvar nu. Tjejerna jag läste om kan inte få barn. Dom står i köer för olika behandlingar och efter års väntetid blir det ändå missfall. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och tur är väll det! Dessa människors barnlängtan är en helt annan än min. Jag blir så ledsen när jag läser om det. Samtidigt som det finns dom som skaffar ungar på löpande band som dom varken kan eller vill ta hand om. Livet är verkligen inte rättvist!

Jag fortsätter tjata vidare om hur trött jag är på det här. Nätterna är gräsliga då jag vaknar heeeela tiden! Inte lätt att somna om heller när både rygg och höfter skriker av värk! Har fått tid för igångsättning nu men hoppas innerligt att det sätts igång innan dess. Både pga att jag inte orkar vänta och att jag läst så mycket skit om just igångsättning. Idag blev jag sjukt trött på att gå runt och glo på alla bebis saker, så det mesta inkl vagnen åkte rakt ut i förrådet! Vill passa på att tacka för alla peppande ord! Tjatet om hon kommit lr vad hon håller på med börjar dock trötta ut mig. Jag må ha henne i magen men jag vet fan inte när hon tänker dyka upp. Aldrig tydligen....

Inga förändringar. Magen är kvar där den va när jag gick och la mig...

Då har vi gått förbi det beräknade förlossningsdatumet. Har aldrig varit med om att dagarna går så sakta. Jag promenerar, lagar mat och bakar. Jag är inte änns bra på att baka! Känner mig som en husmor på 30-talet. Instängd i mitt hem. Hade bara det här jävla vädret blivit bättre så hade jag kunnat promenera lite mer. Men det känns som att varje hundpromenad är ett steg mot döden i denna halkan. Jag vill ha vår! Och en bebis.... Suck.

Jag ser långt ifrån runt magen. Inte heller ser jag på sidan eller under den. Men det gör Mange.... Med en lite panikartad ton gav han ifrån sig en kommentar som jag fasat för hela graviditeten. "Du har fått några bristningar där". Jag sprang ut i hallen och jo visst... Fyra små blåa sträck till vänster om naveln. Fan då!!!!! Extra irriterande är det att hon lika gärna hade kunnat vara ute nu, och då hade jag aldrig fått dom. På en tiondels sekund va jag på Apoteket på Väla för att leta upp Bio oil. Slut. Sprang in på Life. Slut.... Jag kände nästan hur magen fortsatt spricka och hur jag behövde den där jävla oljan NU! Sista butiken hade den och jag tänkte först ösa ner hela hyllan i påsen. Nu jävlar smörjs det! Tänker den envisa krabaten stanna två veckor till så lär det garanterat bli värre. Om inte, så kan jag nog få bukt på dom fyra små jävlarna.....

Kom precis hem igen efter att ha varit hos barnmorskan. Bebis växtkurva ser lite rolig ut. Barnmorskan sa att jag förmodligen varit stressad över något i två/tre veckors tid och bebis har då växt dåligt. Nu ligger hon som hon gjort innan, lite över kurvan. Magmåttet hade växt från 34 till 37 på två veckor så även där hade hon dragit iväg. Känns skönt! Nått som är mindre bra är mina svullna fötter och händer. Även att jag känner mig lite off och har huvudvärk på det är inte så bra. Så vi ska hålla stenkoll på mitt blodtryck. Höjs det så kan det vara att jag fått havandeskapsförgiftning och det är ju inte så bra. Nu vill jag bara ha ut min lilla unge. Jag vill pussa på henne och jag är så nyfiken på hur hon ser ut. Jag tror hon är lik sin pappa :) Dessutom är jag trött på att vara svullen, trött och ha ont i ryggen. Barnmorskan tyckte att det va galet att jag med mitt jobb fortfarande jobbade. Får väll råda henne och sluta med det snart.... Eller...? ;) Älskar ju mitt jobb trots att det just nu kör slut på mig. BF om 12 dagar!

Det är näst intill olidligt att ligga här och se hur mitt gråa linne guppar och flyger åt olika håll. Jag vet att det är din fot. Men jag har ingen aning om hur den ser ut. Jag vill hålla din lilla fot i min hand, lukta dig bakom örat och bara få ligga och beskåda dig timmar i sträck. Jag längtar efter att få höra dig gapskrika utan någon hejd, jag längtar efter dina bajsblöjor och nerspydda kläder. Och varje timme jag går upp nu på nätterna önskar jag att det va du som ville mig något. Istället får jag be din pappa flytta sig från min sänghalva eller släppa ut en hund i trädgården. Jag lovar att göra mitt bästa och ge dig allt jag har. Du ska få växa och bli precis den du är och jag ska älska dig varje sekund. Med eller utan blått hår och piercad näsa. Om allt faller omkring oss så lovar jag att stå vid din sida, jag viker aldrig av. Jag kommer fånga dig om du faller och du behöver aldrig tvivla på min kärlek till dig. Vad som än händer så är den evig <3

Va hos barnmorskan igår för den vanliga varannan vecka kontrollen som man har nu i slutet. Trodde allt var frid och fröjd men när jag kommit hem till mamma och pappa så ringer hon och säger att hon bokat in mig på tillväxtultraljud. Bebis har inte växt som hon ska dom senaste veckorna. Jag fick inte hjärtat i halsgropen. Jag ville kräkas upp det! Vafan har nu hänt?! Jag och Mange va på lasarettet idag klockan 11 och gjorde detta TUL. Duktigt nervös! Fick en manlig barnmorska och han kollade läget och mätte och hade sig. Huvudet låg långt ner i bäckenet vilket verkligen känns nu när jag går. Han visade en rund mage och övertygade oss om att det inte var en smal bebis. Hon va precis lagom för vecka 37. Han tippade på ca 3500g om vi går till vecka 40. Min fina unge! Vi längtar efter dig.

Stack inom te butiken härom dagen och haffade en kille i 20 års åldern som stog där inne bakom disken. "Fel fråga till dig kanske, men funkar hallonbladsté?" Ingen aning svarade han men konstaterade att många gravida köper det. Så nu undrar jag, funkar det? Skyndar det på förlossningen och gör den lättare? Nån som testat? :)

Nu ska jag gnälla lite, jag har gnällt alldeles för lite under min graviditet så nu tänkte jag passa på!

Jag är så trött på att höra "hur ska det gå med hundarna när bebisen kommer?" - Inte fan vet jag! Jag kommer fortsätta att mata och rasta dom som vanligt. Jag känner mina hundar och är inte ett skit orolig!

"Vilken liten mage du har"! - Ja, tacka fan för det. Det här är tungt nog och jag tittar beundransvärt på dessa gravida tjejer med koloss magar, you go girls. Tilläggas ska att min unge är större än vanligt i denna ålder så det går ingen nöd på mitt "lilla" barn!

"Ska du inte amma?! Det måste du!". - Snälla, du har aldrig innan haft någonting att göra med mina bröst så varför börja nu? Jag gör precis som jag vill. Känner jag för att amma så gör jag det. Vill jag inte så finns det många bra substitut.

"Det kan inte va lätt för Mange nu när du är gravid" - Jag hoppas ni skojar! Den killen hade fan inte kunnat göra en bättre tjej på smällen! Jag gör precis ALLT jag gjort förut. Storstädar, tvättar, långrunda med hundarna, lagar mat. Listan kan göras lång. Jag är inte sjuk, jag är bara gravid!! Och vadå lätt för honom? Hade han varit gravid så hade han kastat in handduken i vecka 8. Karlar...

Sen vill jag bara tillägga en sak till er gnälliga, lata gravida.... Adoptera! JAG tycker att dom här månaderna har varit sjukt tråkiga. Det måste betyda att ni är på gränsen till självmordsbenägna.

Och nej tanten i kön på ICA, är du inte så störd att du hade tagit på mig utan jättemage så va snäll och låt min dotter få simma ifred!

Hejdå!

Nu börjar tankarna snurra på hur man kommer se ut när kroppen har skjutit ut kanonkulan som just nu ligger och badar i en liter vatten i magen. Jag va ju inte direkt svin-nöjd innan grav heller då jag faktiskt lagt på mig (vad jag tycker) lite för många ska-vi-inte-ha-något-gott-kilon sen jag träffade min sparris, Mange. Tips till er singlar, när ni träffar någon, se till att du har minst lika bra ämnesomsättning som honom!! Än så länge (med fyra veckor kvar) så har jag gått upp 13 kg. Folk säger att jag ser liten ut i min graviditet och att "där är ju bara en mage". Ska jag vara ärlig så nej, det är way to much arms, fläskiga lår och rundare ansikte. Jag är bara bra på att dölja det i mina kläder. Nu låter jag bitter, det är jag. Men jag vill samtidigt påpeka hur värd hon är varenda kilo, varenda finne i ansiktet och eventuella bristningar som jag hoppas att jag inte får. Laddar min hjärna med kläder och bilder om hur jag vill se ut och vad jag ska klä mig i i vår. Det blir definitivt inte slitna gravidjeans, onepiece och UGGS.... Nä, då jävlar ska jag ut och rasta min feta vita hund, hennes överenergiska bror, mitt breda gravidarsle och min skrikiga unge. Jag kommer se ut som vanligt igen. Its just a matter of time. Eller....?