Känslor
Jag är ingen känslomänniska i vanliga fall. Men graviditeten har verkligen fått mig att bejaka min känsliga sida. Snurrade in på ett forum där tjejer pratade om bebislängtan. Detta va ingen sån bebislängtan som jag har. Jag har min älskling inom räckhåll, med hennes rörelser påminner hon mig ständigt om sin existens. Jag längtar efter henne så det svider i mitt hjärta men det är inte långt kvar nu. Tjejerna jag läste om kan inte få barn. Dom står i köer för olika behandlingar och efter års väntetid blir det ändå missfall. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och tur är väll det! Dessa människors barnlängtan är en helt annan än min. Jag blir så ledsen när jag läser om det. Samtidigt som det finns dom som skaffar ungar på löpande band som dom varken kan eller vill ta hand om. Livet är verkligen inte rättvist!
