Känns lite konstigt att börja blogga i vecka 25. Det är så mycket som har hänt sen den dagen vi fick veta att vi skulle ha bebis.
Det va i början av juni 2012. Framför oss hade vi studentfester, Manges 30års fest och otaliga vinkvällar.
Vi hade dessutom bokat en resa till Spanien med våra grannar och jag och Camilla laddade för 10 dagar med drinkar och fest. Det hade gått två månader sedan jag tog ut p-staven och jag hade läst att det kan ta flera år att bli gravid efter det.
Jag hade inga symptom, jag vet egentligen inte varför vi köpte ett grav-test men det gjorde vi.
När jag såg plusset ropade jag på Mange och frågade om han trodde att det kanske kunde visa plus fast att man inte va gravid. Jag ringde min brors fru och frågade samma sak. "GRATTIS!" sa hon.
Jag minns hur Mange stog och rökte tre cigg i rad. Jag tände en, tog några bloss och insåg att jag nog fan ska bli mamma. Tände jag precis en cigarett?! Jag släkte den igen och gick in och fortsatte hyperventilera.
Vi skulle bli föräldar. Mange och jag. Fan vilken sjuk känsla det va!
På Manges fest bytte jag ut rosevin mot hallonsoda. Drack alkoholfri öl och körde en del.
Kan ju inte direkt säga att sommaren 2012 va en av dom roligaste sommrarna i mitt liv.
Dessutom fick vi en dålig start på våran graviditet. När vi trodde att vi var i vecka 7 gjorde jag ett tidigt ultraljud. Det visade inga hjärtljud och jag kommer ihåg hur jag satt ensam i Kärnan trapporna och grät.
Jag hade precis förlorat något som jag egentligen aldrig hade haft. Alla tankar om framtiden raserades och jag gick hem från jobbet den dagen. Jag kommer ihåg hur följande dagar mest bestod av tårar liggandes i fosterställning antingen i soffan eller i sovrummet.
Jag ringde upp till sjukhuset för att boka tid för abort. För att ta bort det där döda som aldrig blev något.
Jag mådde illa av tanken och önskade att jag hade fötts som kille.
Vi blev inkallade i ett rum. Mange var med hela tiden men när det var dags för mig att hoppa upp i gynstolen bad jag honom att stå på andra sidan draperiet. Jag hade en monitor som visade hur det såg ut där inne på höger sida. Jag fäste blicken åt andra hållet och räknade sekunderna till det äntligen skulle vara över.
"Ska vi kalla över pappan så han får se?" sa barnmorskan och log sitt bredaste leende.
Jag kommer ihåg hur jag tänkte att det va fanimej ett smaklöst skämt. "Skojar du eller?!" sa jag irriterat.
Mange kom fram, tog mig i handen och jag vände mig om för att titta på den där jävla monitorn.
Jag trodde inte det va sant. Det tickade någonting där. Jag såg hur Mange log med glansiga ögon.
Där är den, våran bebis. Våran framtid syns på monitorn, OCH DEN LEVER!!! Barnmorskan gratulerade och skrev ut en bild på något som mest liknade en spottloska.
Men det va våran spottloska. Den finaste spottloska jag någonsin sett!!
