itsourgirl.blogg.se

Jag är ingen känslomänniska i vanliga fall. Men graviditeten har verkligen fått mig att bejaka min känsliga sida. Snurrade in på ett forum där tjejer pratade om bebislängtan. Detta va ingen sån bebislängtan som jag har. Jag har min älskling inom räckhåll, med hennes rörelser påminner hon mig ständigt om sin existens. Jag längtar efter henne så det svider i mitt hjärta men det är inte långt kvar nu. Tjejerna jag läste om kan inte få barn. Dom står i köer för olika behandlingar och efter års väntetid blir det ändå missfall. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och tur är väll det! Dessa människors barnlängtan är en helt annan än min. Jag blir så ledsen när jag läser om det. Samtidigt som det finns dom som skaffar ungar på löpande band som dom varken kan eller vill ta hand om. Livet är verkligen inte rättvist!

Jag fortsätter tjata vidare om hur trött jag är på det här. Nätterna är gräsliga då jag vaknar heeeela tiden! Inte lätt att somna om heller när både rygg och höfter skriker av värk! Har fått tid för igångsättning nu men hoppas innerligt att det sätts igång innan dess. Både pga att jag inte orkar vänta och att jag läst så mycket skit om just igångsättning. Idag blev jag sjukt trött på att gå runt och glo på alla bebis saker, så det mesta inkl vagnen åkte rakt ut i förrådet! Vill passa på att tacka för alla peppande ord! Tjatet om hon kommit lr vad hon håller på med börjar dock trötta ut mig. Jag må ha henne i magen men jag vet fan inte när hon tänker dyka upp. Aldrig tydligen....

Inga förändringar. Magen är kvar där den va när jag gick och la mig...

Då har vi gått förbi det beräknade förlossningsdatumet. Har aldrig varit med om att dagarna går så sakta. Jag promenerar, lagar mat och bakar. Jag är inte änns bra på att baka! Känner mig som en husmor på 30-talet. Instängd i mitt hem. Hade bara det här jävla vädret blivit bättre så hade jag kunnat promenera lite mer. Men det känns som att varje hundpromenad är ett steg mot döden i denna halkan. Jag vill ha vår! Och en bebis.... Suck.

Jag ser långt ifrån runt magen. Inte heller ser jag på sidan eller under den. Men det gör Mange.... Med en lite panikartad ton gav han ifrån sig en kommentar som jag fasat för hela graviditeten. "Du har fått några bristningar där". Jag sprang ut i hallen och jo visst... Fyra små blåa sträck till vänster om naveln. Fan då!!!!! Extra irriterande är det att hon lika gärna hade kunnat vara ute nu, och då hade jag aldrig fått dom. På en tiondels sekund va jag på Apoteket på Väla för att leta upp Bio oil. Slut. Sprang in på Life. Slut.... Jag kände nästan hur magen fortsatt spricka och hur jag behövde den där jävla oljan NU! Sista butiken hade den och jag tänkte först ösa ner hela hyllan i påsen. Nu jävlar smörjs det! Tänker den envisa krabaten stanna två veckor till så lär det garanterat bli värre. Om inte, så kan jag nog få bukt på dom fyra små jävlarna.....

Kom precis hem igen efter att ha varit hos barnmorskan. Bebis växtkurva ser lite rolig ut. Barnmorskan sa att jag förmodligen varit stressad över något i två/tre veckors tid och bebis har då växt dåligt. Nu ligger hon som hon gjort innan, lite över kurvan. Magmåttet hade växt från 34 till 37 på två veckor så även där hade hon dragit iväg. Känns skönt! Nått som är mindre bra är mina svullna fötter och händer. Även att jag känner mig lite off och har huvudvärk på det är inte så bra. Så vi ska hålla stenkoll på mitt blodtryck. Höjs det så kan det vara att jag fått havandeskapsförgiftning och det är ju inte så bra. Nu vill jag bara ha ut min lilla unge. Jag vill pussa på henne och jag är så nyfiken på hur hon ser ut. Jag tror hon är lik sin pappa :) Dessutom är jag trött på att vara svullen, trött och ha ont i ryggen. Barnmorskan tyckte att det va galet att jag med mitt jobb fortfarande jobbade. Får väll råda henne och sluta med det snart.... Eller...? ;) Älskar ju mitt jobb trots att det just nu kör slut på mig. BF om 12 dagar!