Denna ständiga oro.
Jobbigaste av allt med att vara gravid är inte ryggont efter att ha stått upp nio timmar på jobbet. Det är inte att jag måste avstå från alkohol, cigg och fest i typ ett helt år. Inte heller att jag knappt fick ner fötterna i mina dojjor imorse eller att jag riskerar både bristningar, åderbrock och hängpattar. Det är den här ständiga gnagande jävla oron. Tänk om det är något fel på henne? Tänk om hon dör eller får syrebrist vid förlossningen. Osv. Den här helgen har jag tex oroat mig för att hon håller på att dö där inne. Det har jag fått för mig för att hon inte har rört sig sådär jätte mycket dom senaste dagarna. Och seriöst, vafan vet jag? Jag har aldrig varit gravid och har ingen aning om det ska sparkas konstant eller om hon typ kan va trött i två dagar? Så imorgon ringer jag min barnmorska. Igen. Stackarn drömmer väll mardrömmar om mig på nätterna... ! Nu ska jag och seg-ungen lägga en kudde mellan benen och inta den förjävliga "sova-på-sidan" ställningen. Och när vi sovit en timme eller något så är det dags att gå upp och kissa för första gången av åtta under natten. Älskade unge, gör mig en tjänst och anordna din egen Sweden rock festival i magen på mig i natt. Jag behöver stilla mitt sinne. Tack på förhand. Godnatt.